Mitt och Ola Åstrands bidrag till sommarens paradis tema i kulturtidskriften Österlen 360°

Profilbilden på vår gemensamma Facebooksida, har skapat obehag hos en del människor. Bilden av våra dubbelexponerade blundande ansikten upplevs som skrämmande och ”weird” . För vem är det egentligen de tilltalar och vem svarar i floden av kommentarer och meddelanden, när vi är två? 

Utställningen ”Ett sår känner igen ett annat” av konstnären Ola Åstrand, handlade bl a om hur två ganska skadeskjutna, tilltufsade människor fann varandra, bland miljoner andra. Två medelålders livskrisande konstnärer i varsin ände av landet. Två människor med liknande skador, kände igen sig i och drogs till varandra i en attraktion, som inte gick att stå emot. Två ensamma individer kastade sig huvudlöst in i varandra och sammansmälte till en, överlämnade sig i en symbiotisk fusion, i vilken de trodde sig finna lugn och trygghet, då det egna jaget upplösts och förenats med den andres. Som i en orgasm där självmedvetande och kontroll släpps för ett kort utomkroppsligt ögonblick i ett enda stort NU.

I verket ”Sex och Död” visas ”släppet” eller kapitulationen, ögonblicket då liv alstras eller upphör, som kanske är ett och samma i ett flytande tillstånd, en ursoppa av känslomässig kompost.  Anima och Animus, förenade som andedräkt och atmosfär, en flämtande, livshungrig munöppning eller ett anus, där den döda luften slutligen släpps ut. I Mette Wides målningar, ejakuleras färgen ut, pulserar och flödar,  och bilderna uppstår genom dominans och underkastelse av kaoskrafter. Sex och död får här en mer upplöst form. 

Längtan att symbiotiskt växa samman, driven av rädsla, ger villigheten att släppa taget om de egna konturerna och bli siamesiskt amorf. Byta JAG mot VI, i kärlekens namn. Lockelsen att återvända till moderlivet och det vegetativa tillståndet där, i den dunkelt blodröda grottan, på vars väggar av hinnor och ådernät, det verkliga livets skuggor inte når. Det viktlösa svävandet, under ett rytmiskt bultande hjärta. I detta rymdäventyr finns ingen hunger, ingen köld, inga krav och ingen ensamhet, bara ett villkorslöst, mjukt inbäddat varande och stilla växande.

Som två vuxna spädbarn får vi nu lära oss att kärlek betyder åtskillnad. Vår längtan efter upplösning och total sammanblandning är destruktiv och inte frisk. Den är inte alls kärlek, som vi trodde. Och att passion betyder lidande, har vi fått erfara.

Vår högst privata och alldeles unika kärlekshistoria är typisk och allmänmänsklig, redan så många gånger avhandlad och skildrad, inte det minsta märkvärdig eller särskild. Men för oss…för dig och mig, är den faktiskt århundradets kärleksaga, en ”once in a lifetime experience” och nålen i höstacken, som ska laga våra trasiga hjärtan, är funnen. Du fanns. Mitt sår kände igen ditt. 

Går det nu att läkas tillsammans, eller rivs dessa sår upp gång på gång genom friktionen i mötet? 

Våra slutna ögonlock… kan en blind leda en blind? Kan vi bli hela var och en för sig, tillsammans? Vem är jag utan dig?

Finns det en linje mellan kärlek och hat, då är den linjen tunn, som en dödande knivsegg. När rädslan att förlora övergår i behovet att äga, då blir den öppna famnen ett strypgrepp som förmörkar livet och allt blir bara svart och sjukt. Alla de miljoner människor som inte alls syntes då, träder plötsligt fram som högpotenta rivaler. De lurar bland andra avatarer i de asociala maskeraderna. Naket och fult och sårigt syns inte här. De lystna lockropen, sirenernas förtrollande sång i komprimerat MP3 format, betvingar oss att lämna den gamla världen, för den håller helt enkelt inte måttet längre.

Varför hålla fast vid en använd partner eller mobiltelefon, när det finns så många nya, fräscha med fler funktioner och färdigheter? Den utbytte står sedan där ensam i det egna förfallet. Den dagliga reflexionen i toaspegeln påminner om att det är i den stora komposten vi alla en dag kommer att hamna. 

Varför är det så hotfullt att visa upp sin persona som en dubbelexponerad, tvekönad MetteOla profil? Kanske är vi alla ändå bara en och samma, insnärjda och sammankopplade likt svampar i eterkroppens sjudande blodomlopp. 

En enda stor Organism, ur en enda stor BigBangOrgasm, mot ett enda stort apokalyptiskt BigCrunchSlut.

Och så börjar det åter…

Mette Wide och Ola Åstrand 2016