Fin artikel i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad av Carolina Söderholm. Foto Emma Larsson
Som frustrerad tonåring sprejade Ola Åstrand orden ”Prata med mig” över en fasad i det sena sjuttiotalets Malmö. Mette Wide kan komma ihåg hur hon som barn drogs till orden på Södra Förstadsgatan. Fyrtio år senare laddar de för att göra just det. Prata. För första gången deltar de gemensamt på påskens konstrunda med var sin utställning på gården i Benestad strax utanför Tomelilla. När vi anländer har Mette Wide just skickat sina bilder till ramning inför hängningen i den rymliga ladan.
– Det roliga är ju att prata med folk, på gott och ont. På ett galleri hänger man upp verken och går därifrån, då får man inte mötet, säger hon.
Över kaffet på glasverandan har hon nyss klarsynt påpekat hur de där orden förebådade en hel del i Ola Åstrands konstnärskap. – En provokation som kan leda till en omtanke. Är det inte ofta så din konst fungerar? Det är fint, säger hon. Och det är sant att graffitins kombination av kaxighet, desperation och avväpnande uppriktighet genom åren genomsyrat hans arbete. Från nerviga teckningar och grafik till vilsna leksaksbilar, maniska videoverk och ångestridna hästar, där populärkultur möter psykedelisk underground och samhällskritik. Alltsammans på plats i vinterns utställning ”Male hysteria” på Ystads konstmuseum, som nu har flyttat vidare till Trollhättan.
– Jag syr ihop stora delar av mitt konstnärskap. En stor del av mitt arbete har handlat om mansrollen, vilket hänger ihop med att min farsa stack när jag var så ung, säger Ola Åstrand.
Där i Ystad skapade han en suverän uppgörelse med mansrollens tvångsskjorta som frustade av vånda, tvivel och svart humor. Och mitt i alltsammans ett foto av honom själv, fångad mellan barnets trulighet och ungdomens revolt.
– Då, som tonåring, tänkte jag, ”va fan, det finns ingen kommunikation. Jag vill bara att någon ska prata med mig”. Men jag har fortfarande kvar viljan att arbeta inkluderande, säger Ola Åstrand.
Till vardags då? Mellan två vitt skilda konstnärer, fast kanske ganska lika människor, pågår förstås ett ständigt samtal.
– Min dröm har varit två stora ateljéer med ett litet bo i mitten, där man möts, pratar, eldar, lagar mat och sover. Som Frida Kahlo och Diego Rivera, de hade var sitt hus med en liten bro emellan, säger Mette Wide som under en resa i Mexiko fastnade för hur nationalmålarna löste att få både närhet och avskildhet.
Första gången Ola Åstrand och Mette Wide träffades var på en svartklubb på konsthögskolan Valand i Göteborg, där han studerade. Det var åttiotal, Ola var dj och Mette dansade. Först för några år sedan möttes de igen, vilket fick honom att lämna västkusten för Skåne.
– Det blev en färgexplosion när vi blev kära. Från att ha arbetat i grått började jag måla med neonfärger. Jag kände mig helt elektrisk, säger Mette Wide.
– Vi har liknande skador, de flesta förälskelser föds nog ur att man känner igen sig i varandra, säger Ola Åstrand om att mötas i tunga erfarenheter.
Nu har de utformat sin egen strategi för att leva och arbeta tillsammans. Deras ateljéer är placerade, just det, så långt från varandra som möjligt på gården vid de böljande fälten. Ungefär i mitten sprakar en brasa i kaminen. Från väggen blickar en indian i närmast fluorescerande färger ut över vardagsrummet. Målning en är en av de sista som Mettes pappa gjorde innan han gick bort. Han var konstnär, och det är även hennes mamma.
– Både Mette och jag kommer från bohemmiljöer och familjer av kulturarbetare och konstnärer. Vi har en idealistisk grundsyn, och är båda ganska bombastiska, säger Ola Åstrand, vars mamma var skådespelerska.
– Vi skrattar och gråter åt samma saker, och kan känna ömhet för samma personer. Fast konstnärligt är vi väldigt olika. Ola arbetar mycket med budskap, jag är helt ointresserad av det. Men vi kan peppa varandra att gå några steg till, döda några älsklingar och våga mer, säger Mette Wide om konsten att uppmuntra men också till att skala bort det oväsentliga, ”kill your darlings”.
Diskuterar gör de helst under täcket.
– Det är mycket som händer i sängen, vi pratar, skissar, lyssnar på musik, säger Mette Wide. I nästa stund får hon fotograf Emma Larsson att pröva idén med en parafras på Yoko Onos och John Lennons berömda ”bedin”, då de som nygifta gick till sängs i en manifestation för fred, och bjöd in världspressen.
Men in i ateljén släpper Mette Wide sällan någon. Ola Åstrand får vänta medan vi går genom lagården där spiltorna ännu står kvar, för att hitta hennes studio vid åkerkanten. I vårvinterljuset skiftar betonggolvet från turkos och mörk violett till stänk av svavelgult och koppargrönt. Hon arbetar på golvet, i en färgskala som kunde vara lånad från en underjordisk regnbåge, om nu någon sådan existerade.
I hennes bilder tycks ljuset implodera när pigmenten skiktar sig och akrylfärgen rinner över ytan i mjukt upplösta former. Det är vackert, som flytande explosioner eller nebulosor i rymden. Här och var i den belamrade ateljén ligger travar av böcker om celler, exotiska stenar, helvetet och mänsklighetens långa resa, som ger en glimt av den där glidningen mellan mikro och makrokosmos.
– Vad är abstrakt? Jag tänker att det är en fråga om skala. Zoomar man in tillräckligt nära blir vad som helst abstrakt, och tvärtom, säger Mette Wide.
Hennes målningar kräver tid och passning. Hon följer noga färgens ytspänning och rörelse, för att med penseln justera och förstärka flöden och konturer.
– Det är en form av perfektion, fast det är väldigt actionbetonat, säger hon.
Hon har målat sedan hon gick ut Konstskolan Forum. Under postmodernismens nittiotal stod måleri inte högt i kurs, andra tekniker som foto, video och installationer dominerade.
– Lärarna tog in mig på Forum för att de sa att jag hade en så ironisk hållning till måleriet. Men jag var inte alls ironisk, jag kom in på ett missförstånd, säger hon.
Numera arbetar hon även med collage och objekt, där hon kombinerar olika material, bilder och föremål. På väggen sitter ett foto av en befjädrad svart figur, som vakade över Malmös flanörer under utomhussatsningen ”Dold konst” år 2015, då ett hundratal konstnärer infiltrerade parkernas grönska.
– Den tycker jag mycket om, det är en krigsamorin med vingar från en råka, säger Mette Wide. I handen håller den en pistol, liksom redo att avfyra sina skott. Samma tema återkommer tvärs över gårdsplanen i Ola Åstrands ateljé där linoleumtrycket ”Hjärtgranat” i lysande grönt och rött nyss lämnat den egna tryckpressen.
– Det blir som någon form av love explosion när man kastar den, säger han.
Ingen av dem väjer för de stora orden och känslorna, vilket är rätt ovanligt i den samtids konst som gärna håller distansen till det alltför naket känslosamma.
– Jag känner ju äldre jag blir att jag kommer från en annan tid. Idag har neoliberalismen smugit sig in i konstvärlden. Det ska se dyrt och svalt ut. På nittiotalet hade branschen gått rakt ner i botten. Det fanns en nyvunnen frihet, och det var tjurigare och bråkigare, säger Ola Åstrand som på ren trots myntat mottot ”Ser det dyrt ut är det skit”.
Delvis uppväxt i Malmö spelade han i band som Räkhosta och TT Reuter och var del av den punk och proggscen som pulserade genom fjol årets hyllade ”Malmö brinner” på Moderna Museet Malmö. Det kakofoniska greppet om stadens alternativa sextio och sjuttiotalskultur var den senaste i raden av utställningar han agerat kurator för, denna gång med poeten Clemens Altgård. I ”Varning för känsliga människor”, på Ystads konstmuseum, förde han i en laddad katharsis samman konstnärer som ägnat sig åt livskriser, vilket bottnade i hans eget tillstånd. Om det är något han tvingats lära sig, är det att hantera de egna demonerna. ”Tillsammans öppnar vi samhällets ångesthål” kallar han med visst dödsförakt den utställning som han i vår visar i Vänersborg.
Samtidigt fortsätter Mette Wide arbetet i ateljén där hon genom färgen gång på gång förlöser och besvärjer kaos.
– Det är lite förbjudet att använda konsten som terapi. Men det är ju terapi det handlar om. Konsten är ett sätt att hantera olika själstillstånd, säger Ola Åstrand.
TEXT: CAROLINA SÖDERHOLM konstkritiker och konstvetare
